My heart's in broken pieces, but I don't pity myself because I'm to blame

Så nu står vi här igen. Du och jag. Kan inte hjälpa att känna mig lite frustrerad över situationen. Det kommer en tid då man får nog. Man sätter ner sin fot i lera och foten bara försvinner. När solen slutar skina och när regnet börjar falla så vet du att det är här det är torrt. Säger inte detta för att vara ärlig utan för att vara falsk och självisk. Finns liksom inga gränser hur långt man kan gå när man går i medvind. Jag hoppas du förstår att verkligheten är vad vi lever i och det finns inga undanflykter.

Dagen kommer då du förlåter mig och vi kan gå vidare men inget säger att det behöver vara så. Chansen är försvinnande liten och hoppet är större än det minsta. Man ser det negativa men fortsätter trotts man förlorat båda benen. Imorgon är en ny dag, det är igår fast nyare. Som att plocka en blomma, om några veckor är det en ny blomma där. Nä, nu återgår jag till det meningslösa och svammlar vidare i mina drömmar.